Bakgrund stipendium Tolfterna

Redan när Ellen Key var nyinflyttad på Strand hade hon bestämt sig för att grunda stiftelsen Strands vilohem för arbetande kvinnor. Stiftelsen skulle ta över vården av huset efter hennes död och ta emot vilobehövande kvinnor som gäster. Key hade hittat sitt paradis på jorden och ville dela med sig av det till de kvinnor som arbetade långa dagar i fabriker, syateljéer och hushållen. De som behövde, men inte hade möjlighet att komma bort från vardagsslitet och det ohälsosamma stadslivet. På Strand skulle de få vandra i Ombergsskogarna, se solen gå ner över Vättern och läsa en bok vid skymningsbrasan. De skulle få chans att ”räta ut sig både andligt och lekamligt” som hon uttryckte det. Vila och trevnad var avsikten.

Grundandet av vilohemmet ingick i Keys djupa engagemang för arbetarklassens kvinnor. Att förbättra deras hårda liv var en central fråga för henne. Hon verkade för arbetarkvinnornas rättigheter och ansåg bland annat, till skillnad från många andra, att rösträtten skulle omfatta även dem. Key menade att det var arbetarklassens kvinnor som behövde stöd och hjälp. De övre klassernas kvinnor hade långt bättre möjligheter att själva påverka sina liv.

Under de år Key bodde i Stockholm mötte hon många kvinnor ur arbetarklassen, bland annat på Stockholms arbetareinstitut där hon var en flitig föreläsare. Men framför allt lärde hon känna arbetarkvinnor via Tolfternas samkväm för kvinnor från olika yrkesområden, en kvinnoförening som Key startade tillsammans med sin vän Amalia Fahlstedt 1892.

Syftet med Tolfterna var att arrangera samkväm där kvinnor från olika social bakgrund kunde diskutera gemensamma frågor och överbrygga klassgränserna. Tanken var att man skulle lära sig av varandras erfarenheter, Ellen Key kallade det för "den ömsesidiga hjälpens tanke”. Syftet var även att i folkbildande anda ge arbetarkvinnor tillgång till kunskap och kultur.

Key och Fahlstedt engagerade vänner och bekanta som ledare för samkvämen och här kom Keys stora nätverk väl till pass. Anna Lindhagen, Kerstin Hesselgren och Anna Whitlock är några av alla de som medverkade. Ledarna var indelade i sex grupper om tolv personer, därav namnet tolfterna. Grupperna bjöd i sin tur in ett femtiotal arbetarkvinnor åt gången till samkväm enligt ett rullande schema.

Samkvämen var populära och omtalade. På programmet stod bland annat föredrag, musik och högläsning. Diskussioner om aktuella frågor som rösträtten och bostadsfrågan förekom ofta men lika ofta dansade man eller lekte lekar. Som avslutning drack man te, åt smörgås och samtalade. Ofta pågick samkvämen till framåt elva på kvällen och man fick släcka belysningen för att få sällskapet att bryta upp. Men trots trevligheterna fanns det svårigheter. Klasskillnaderna blev ibland obekvämt synliga och klasshatet kunde blossa upp i diskussionerna. Det var inte lätt att mötas över gränserna och förstå varandra alla gånger.

Med åren minskade antalet medlemmar men föreningen fanns ändå kvar ända till 1965. När det sista samkvämet hölls var Tolfterna en åldrad skara där flera varit med sedan ungdomen.

Ellen Key kan beskrivas som Tolfternas ideolog och mittpunkt. Hennes idéer präglade verksamheten, hon höll kontakten med gruppen livet ut och besökte samkvämen när hon var i Stockholm. När hon grundade Strands vilohem för arbetande kvinnor tänkte hon på vännerna i Tolfterna. På samkvämen hade de talat flera gånger om svårigheterna för arbetare att få ledigt och att kunna komma ut i naturen. Key visste att behovet var stort. En av medlemmarna utnämnde hon till styrelseledamot för stiftelsen och så gav hon Tolfternas medlemmar företräde som gäster. Men redan under åren på Strand bjöd hon in dem två i taget till Strand om somrarna.

Nyinflyttad på Strand skrev hon till Tolfterna om sina planer, de vi idag vet blev verklighet: ”I år komma så många av mina syskon och vänner att titta på mig och Strand, så mina gästrum blir nog fulla jämt. Men senare skall jag nog- om jag lever – plocka hit den ena eller andra av tolfternas medlemmar på ett besök. Och lever jag icke, då komma de som mina gäster i alla fall – gäster som skola finna allt sig likt, bara det att jag är borta.”

Text: Lisbeth Håkansson Petré

Bild: ur Ellen Keys Strands bildarkiv

För mer läsning om Tolfterna se: http://bada.hb.se/bitstream/2320/13832/1/mag14_5.pdf