Bakgrund - Ellen Keys egna ord

Ur ”Några tankar om vila och ett vilohem” (av Ellen Key i Julfacklan 1912)

”Den frågan har nu i tjugo år hört till de för mig levande, sedan jag ofta om vårarna med "Tolfterna" gjorde någon utfärd i Stockholms vackraste omgivningar. Jag såg då kinder bli röda, som hela vintern varit bleka; såg gamla kvinnor ivriga som barn att plocka vårblommor; såg ögon med minnenas vemod vila på det unga lövet och hörde - med vilken smärta kan jag knappt uttrycka - många vid avskedet säga: "nu har vi haft vår enda dag på landet för i år". Visserligen hade jag själv känt många umbäranden, även dem fattigdom medför. Men aldrig det att ej, efter slutat skolarbete på våren, kunna komma till landet under sommaren. Och som för mig, lantbarnet och stadshatarn, det svåraste av alla nödtvång skulle varit just det, att ej under sommaren få komma till landet, började jag fundera på hur man skulle kunna skapa möjligheter till de kostnadsfria lantvistelser, som för arbeterskor möjliggör en sommarvila, i de fall då arbetsgivaren medger en sådan.

Tack vare att utlandet köper mina böcker blev det mig för några år sedan möjligt att åter få ett hem, - med vilket jag menar ett hem på landet, riktiga landet, det där man arbetar, oroas och gläds, så som jag sedan barndomen sett och hört det i de bygder, där folkets bröd vajar i skördeguldet och vilar under vinternattens gnistrande stjärnor. Och då visste jag även att den stora glädjen av detta egna hem skulle bli, ej den jag själv där kunde äga under de par tiotal, jag kanske har kvar att leva, utan den att redan medan jag levde och efter min död kunna bereda någon tids vila åt av livets mödor eller livets sorger uttröttade.”