Ellen Keys egna ord om Strand

Ur ”Något om vila och om ett vilohem” (av Ellen Key i Julfacklan 1912)

[…] När det kom så långt att drömmen nalkades verkligheten, sökte jag först ett hem vid de skönaste platserna i Sydsverige, Båstad och Kullen. Men båda visade sig omöjliga på grund av tomtpriserna och turistströmmen. Jag sökte - fotvandrande - en plats ej endast i dessa utan även i andra bygder. Ty endast på en plats, jag själv funnit och förälskat mig i, ville jag stanna. Från tidigare vandringar mindes jag Omberg, såsom den näst efter de förstnämnda platserna härligaste bygd jag sett i Sverge, med just den enhet av sydländsk yppighet, väldiga vidder, stora linjer, vatten, bärg och slätt, som jag sökte. Omberg äger dessutom fördelen av Vätterns närhet och av skogarna, varigenom luften blir mycket frisk och stärkande men ej så stark som havsluften, vilken ju ofta endast mattar överansträngda och nervösa stadsmänniskor, sådana som vilohemmets framtida gäster tyvärr ofta torde vara. Vidare är läget mitt i Mellansverige - med lätt samfärdsel åt alla håll - lika gynnsamt som bygden är berömd för sin rikedom av minnesmärken och sina omväxlande naturskönheter.

Med bävan ansökte jag hösten 1909 - hos den dåvarande regeringen - att få arrendera ett tunnland på södra delen av Ombergs kronopark. Jag var nämligen fullt beredd på avslag. Ty jag hade förut mött avvisanden från högermänniskor, som ej ville medverka till "att en så farlig person skulle stanna inom landet". Men arrendet beviljades på trettio år. Och detta är ju nog för min livstid ehuru jag framdeles hoppas kunna erhålla en form av besittningsrätt - äganderätt önskar jag ej - som säkrare tryggar det framtida syftet. Den äganderätt jag behöver har jag, genom köp av träden, vunnit. Så började våren 1910 arbetet. För att från och med första stenen följa det, hyrde jag en bostad i närheten. Tack vare mina ypperliga hjälpare - arkitekt, företagare, byggmästare, med flera - kunde jag i december inflytta i det då halvfärdiga hemmet. Det var just på min födelsedag och sedan min barndoms födelsedagar har jag aldrig upplevt en barnsligare glädje än den att då vakna under eget tak. (…)

Strands vackraste plats är solbadet där den gröna bronskopian av Lyssnaren - i statyettens naturliga storlek - i sommar stått omslingrad av rödblommande krasse. Med sitt lyfta finger manar han städse till lyssnandets andakt, i solens eller i månens eller i stjärnornas sken. Härifrån ser man lika lätt in i de väldiga ekarnas och almarnas kronor, som bodde man i ett fågelnäste. Under sig har man sjön. Nere vid denna är den yppersta platsen pelarbron, som är vackrast inifrån, där mellan dess kolonner olika tavlor framträder. De är lika härliga antingen Vättern störtar sina blågröna vågor mot stranden eller ligger som glittrande silver i månskenet eller stilla som en opalfärgad spegel i sommarsolen. Vättern med sina otaliga skiftningar, sin bråda oberäknelighet, sin hemlighetsfullhet, sina hägringar, sina djup och sina källor i djupet är diktarnaturen bland Sverges sjöar. Nu om aftnarna ligger den som spegel för strändernas ljusgula askar och aspar, högröda oxlar och rönnar, gröngula ekar och kopparröda eller gyllenbruna bokar. Ut på sjöns mitt lyser ett gulrött, rosenrött och eldrött färgspel, med band av silverilningar emellan de vida, röda ytorna. Och längst bort står Västgötastranden åskblå mellan sjöns och himlens färgprakt. Brittsommaren, blåsippetiden och fruktblommen är här de skönaste årstiderna. Men linjerna är så ädla, den nästan alltid öppna sjön så levande, slätten så stor och vackert belyst, skogarna så härliga att även mitt i höstens gråhet Ombergsbygden är skön.

Bland de många märkliga fornfynden, som ägt rum i min närhet under senaste åren - t.ex. pålbyggnader, hällristningar, ett begravningsfält och en tusenårig landsväg - har det allra märkligaste dock skett på Strand. Det där gjorda fyndet är varken mer eller mindre än -paradisets nyckel, vilken ängeln, som sändes att stänga porten, vred om så kraftigt att den blev sned. Sedan kastade han den ifrån sig under flykten från jorden tillbaka till himlen och den hittades just här, där pelarbron byggdes. Detta är hemligheten med att människor trivs på Strand. Tyvärr finnas också här orm, i gestalt av turister, som, hänsynslösa i fråga om anslagen besökstid, tränger sig störande in på alla tider. Detta har slutligen - för att rädda min egen och mina gästers hemfrid - nödgat mig till de inträde förbjudande anslag, som jag vid andra staket alltid avskytt - men nu blott allt för väl förstår! Ty människors hänsyn för andras frid och frihet är en kulturprodukt, som mognar mycket långsamt.

I en av mina stora ekar växer en liten slog-rönn, det urgamla trollmedlet. Frestas jag att bruka det, då blir det för att hos alla dem, som i framtiden komma att vandra på Strand, trolla fram det själstillstånd, utan vilket stället ej kan ge dem något. Jag menar den inre stillhet, som kommer dem att njuta av den yttre friden; gåvan att andäktigt anamma naturens skönhet; viljan att lyssna till flydda tiders själ - den själ, som lever i bygdens minnen - och till stora andars ord, dem de finner i bokskåpen på Strand.

Äger de detta själstillstånd, då kan de på Strand finna den vila, jag för dem drömmer om, den dröm, som gjort alla mödor lätta.

Ellen Key, Strand, Alvastra i Brittsommartiden