“Ännu har jag, när jag vaknar till den underbara skönhet, som från Strand möter blicken, känslan av att leva i en dröm. Men när jag så i tio, tolv timmar arbetat med all slags utomhussysslor, märker jag nog att det är i verklighetens motståndsrika värld, jag ännu lever! Att förhjälpa stället att bli ännu härligare än naturen gjort det, är mitt mål. Den mycket besvärliga, emedan skarpt sluttande, marken bereder ständiga mödor av många slag. T.ex. återstoderna – i form av stenar – från en fordom här förbifaren glaciär har vållat mycket arbete; de från de stora träden fallande blommorna om våren, liksom löven och ollonen om hösten, förorsakar också upprepade arbeten.

Och så alla planteringar! T.o.m. att plantera gräs har varit en av uppgifterna, ty grässådden har på skarpa sluttningar gång efter gång misslyckats. Vidare att sätta in nya slags vildblommor jämte de många, som redan finns. Bortskaffandet av alla byggrester och av allt ogräs, som vill kväva den ädlare växtligheten, har fordrat ihärdiga mödor. När Strand blir färdigt skall ingen ana hur oerhört här arbetats. Men då skall varje fläck dofta av blommor och lysa av färger och genom uthuggningar i ena fallet, planteringar i det andra, de vackraste inramningar ha danats till de tavlor, Vättern bjuder.” (utdrag ur artikel i Julfacklan 1912)

Trädgårdsutskottet på Strand

Under åren 2004 – 2013 var Strands trädgårdsutskott verksamt med att utarbeta förslag för:

“att återställa Strands trädgård efter Ellen Keys egna önskemål och efter vad som är praktiskt möjligt i parken”.

Detta skulle genomföras genom:

“att samlas i en grupp av trädgårdsentusiaster och sakkunniga, studera äldre listor och ritningar och dokument för att kunna ta fram förslag och skiss på trädgårdsrestaurering att genomföra i faser, presentera för Stiftelsen Strand tillsammans med finansieringsförslag.”

En rad restaureringar har tack vare TU’s arbete blivit möjliga och genomföra. En dokumentation av detta finns i skriften: Att förverkliga en vision – Ellen Keys trädgård, av Inga Wallenqvist, 2010.

Ellen Keys egna ord om Strand

Ur ”Något om vila och om ett vilohem” (av Ellen Key i Julfacklan 1912)

[…] När det kom så långt att drömmen nalkades verkligheten, sökte jag först ett hem vid de skönaste platserna i Sydsverige, Båstad och Kullen. Men båda visade sig omöjliga på grund av tomtpriserna och turistströmmen. Jag sökte – fotvandrande – en plats ej endast i dessa utan även i andra bygder. Ty endast på en plats, jag själv funnit och förälskat mig i, ville jag stanna. Från tidigare vandringar mindes jag Omberg, såsom den näst efter de förstnämnda platserna härligaste bygd jag sett i Sverge, med just den enhet av sydländsk yppighet, väldiga vidder, stora linjer, vatten, bärg och slätt, som jag sökte. Omberg äger dessutom fördelen av Vätterns närhet och av skogarna, varigenom luften blir mycket frisk och stärkande men ej så stark som havsluften, vilken ju ofta endast mattar överansträngda och nervösa stadsmänniskor, sådana som vilohemmets framtida gäster tyvärr ofta torde vara. Vidare är läget mitt i Mellansverige – med lätt samfärdsel åt alla håll – lika gynnsamt som bygden är berömd för sin rikedom av minnesmärken och sina omväxlande naturskönheter.

Med bävan ansökte jag hösten 1909 – hos den dåvarande regeringen – att få arrendera ett tunnland på södra delen av Ombergs kronopark. Jag var nämligen fullt beredd på avslag. Ty jag hade förut mött avvisanden från högermänniskor, som ej ville medverka till “att en så farlig person skulle stanna inom landet”. Men arrendet beviljades på trettio år. Och detta är ju nog för min livstid ehuru jag framdeles hoppas kunna erhålla en form av besittningsrätt – äganderätt önskar jag ej – som säkrare tryggar det framtida syftet. Den äganderätt jag behöver har jag, genom köp av träden, vunnit. Så började våren 1910 arbetet. För att från och med första stenen följa det, hyrde jag en bostad i närheten. Tack vare mina ypperliga hjälpare – arkitekt, företagare, byggmästare, med flera – kunde jag i december inflytta i det då halvfärdiga hemmet. Det var just på min födelsedag och sedan min barndoms födelsedagar har jag aldrig upplevt en barnsligare glädje än den att då vakna under eget tak. (…)

Strands vackraste plats är solbadet där den gröna bronskopian av Lyssnaren – i statyettens naturliga storlek – i sommar stått omslingrad av rödblommande krasse. Med sitt lyfta finger manar han städse till lyssnandets andakt, i solens eller i månens eller i stjärnornas sken. Härifrån ser man lika lätt in i de väldiga ekarnas och almarnas kronor, som bodde man i ett fågelnäste. Under sig har man sjön. Nere vid denna är den yppersta platsen pelarbron, som är vackrast inifrån, där mellan dess kolonner olika tavlor framträder. De är lika härliga antingen Vättern störtar sina blågröna vågor mot stranden eller ligger som glittrande silver i månskenet eller stilla som en opalfärgad spegel i sommarsolen. Vättern med sina otaliga skiftningar, sin bråda oberäknelighet, sin hemlighetsfullhet, sina hägringar, sina djup och sina källor i djupet är diktarnaturen bland Sverges sjöar. Nu om aftnarna ligger den som spegel för strändernas ljusgula askar och aspar, högröda oxlar och rönnar, gröngula ekar och kopparröda eller gyllenbruna bokar. Ut på sjöns mitt lyser ett gulrött, rosenrött och eldrött färgspel, med band av silverilningar emellan de vida, röda ytorna. Och längst bort står Västgötastranden åskblå mellan sjöns och himlens färgprakt. Brittsommaren, blåsippetiden och fruktblommen är här de skönaste årstiderna. Men linjerna är så ädla, den nästan alltid öppna sjön så levande, slätten så stor och vackert belyst, skogarna så härliga att även mitt i höstens gråhet Ombergsbygden är skön.

Bland de många märkliga fornfynden, som ägt rum i min närhet under senaste åren – t.ex. pålbyggnader, hällristningar, ett begravningsfält och en tusenårig landsväg – har det allra märkligaste dock skett på Strand. Det där gjorda fyndet är varken mer eller mindre än -paradisets nyckel, vilken ängeln, som sändes att stänga porten, vred om så kraftigt att den blev sned. Sedan kastade han den ifrån sig under flykten från jorden tillbaka till himlen och den hittades just här, där pelarbron byggdes. Detta är hemligheten med att människor trivs på Strand. Tyvärr finnas också här orm, i gestalt av turister, som, hänsynslösa i fråga om anslagen besökstid, tränger sig störande in på alla tider. Detta har slutligen – för att rädda min egen och mina gästers hemfrid – nödgat mig till de inträde förbjudande anslag, som jag vid andra staket alltid avskytt – men nu blott allt för väl förstår! Ty människors hänsyn för andras frid och frihet är en kulturprodukt, som mognar mycket långsamt.

I en av mina stora ekar växer en liten slog-rönn, det urgamla trollmedlet. Frestas jag att bruka det, då blir det för att hos alla dem, som i framtiden komma att vandra på Strand, trolla fram det själstillstånd, utan vilket stället ej kan ge dem något. Jag menar den inre stillhet, som kommer dem att njuta av den yttre friden; gåvan att andäktigt anamma naturens skönhet; viljan att lyssna till flydda tiders själ – den själ, som lever i bygdens minnen – och till stora andars ord, dem de finner i bokskåpen på Strand.

Äger de detta själstillstånd, då kan de på Strand finna den vila, jag för dem drömmer om, den dröm, som gjort alla mödor lätta.

Ellen Key, Strand, Alvastra i Brittsommartiden